Det är inte ovanligt att vi ser hundar med fet och illaluktande hud i den kliniska vardagen. Dessa symtom kallas ofta för seborré och denna term har använts i den veterinära dermatologiska litteraturen i många år.

Seborré betyder bokstavligen "talgflöde" och det har varit löst korrelerat med onormal talgkörtelfunktion. Det har också använts för att identifiera djur som uppvisar torr hud (seborrhoea sicca), men denna term bör inte användas längre eftersom det endast är lämpligt att använda termen seborrhoea för patienter med fet hud, med eller utan mjäll.

Seborré delas ofta in i primär eller sekundär. Primär seborré diagnostiseras först efter att alla andra orsaker till seborré har uteslutits (se nedan). Springer och cocker spaniel är de raser där primär seborré har misstänkts men kanske har inte en noggrann utvärdering gjorts för att utesluta bakomliggande orsaker och samtidiga infektioner i de rapporterade fallen .

Därför är det mycket troligt att primär seborré inte existerar alls hos hundar. Det är mycket vanligt att hundar med ektoparasitangrepp (t.ex. skabb, demodikos), endokrina störningar (t.ex. könshormonavvikelser) eller allergi (t.ex. atopisk dermatit, foderreaktion eller överkänslighet mot loppbett) också utvecklar fet hud. Huden är initialt erytematös, ofta med primära lesioner som papler eller pustler (samtidig bakterieinfektion) och blir med tiden hyperpigmenterad, förtjockad och kan täckas av gulaktiga vaxfjäll (samtidig Malassezia-infektion).

Dessa infektioner kommer ytterligare att bidra till den överdrivna talgproduktionen. De drabbade hundarna kan ha stark klåda, initialt kan lesioner begränsas till de ventrala områdena på halsen, axillerna (fig 1) och ljumskarna (fig 2), men kan involvera vilken annan del av kroppen som helst (fig 3). En typisk härsken lukt följer ofta denna kliniska presentation. Diagnos ställs med klinisk och cytologisk undersökning av huden.

Hanteringen av seborréfall har två faser:

söka efter den predisponerande orsaken och behandla den specifikt eller symtomatiskt;
samtidigt använda anti-seborroiskt schampo för att förbättra tillståndet, eftersom det ger viss lindring för patienten genom att snabbt minska mjäll, lukt och talgproduktion.

De grundläggande egenskaper som krävs hos ett bra anti-seborroiskt schampo är  talgbalanserande, keratoplastiska och keratolytiska. De vanligaste ingredienserna i dessa schampon är:
Bensoylperoxid: har keratolytiska och antiseptiska egenskaper. Vid hög koncentration har det mycket god antiseptisk aktivitet men det kan vara irriterande hos vissa hundar och det bör inte användas till patienter med inflammerad hud. Det kan bleka hår och tyger.
Kolloidalt svavel: reglerar hudcellsomsättningen. Det tros också ha antipruritisk aktivitet.

Det kombineras ofta med salicylsyra vilket verkar bidra till en bättre keratoplastisk och keratolytisk aktivitet, likaväl som en naturlig effekt mot mjäll.


Etyllaktat: det metaboliseras i huden till etanol och mjölksyra. Det har keratolytisk och antibakteriell aktivitet som dock verkar vara mindre än hos andra ingredienser som bensoylperoxid och klorhexidin.
Salicylsyra: är keratolytisk (Roberts, 1980) och kanske keratoplastisk. Gör att döda hudceller lossnar genom upplösning av kutant intercellulärt cementmaterial (Davies, 1976; Huber 1977). Det hjälper också till att öppna tilltäppta hudporer. Det finns vissa bevis som tyder på att det har en direkt antiinflammatorisk verkan och klådstillande aktivitet, som kan pågå i 2-3 dagar.
Selensulfid: ett mycket effektivt keratolytiskt medel men långvarig användning kan orsaka torr hud.


En nyligen genomförd studie har visat att ett schampo som innehåller salicylsyra, kolloidalt svavel och andra ingredienser (klorhexidindiglukonat, kokosnötdietanolamid, etoxylerat lanolin och zinkglukonat) är effektivt och tolereras väl hos hundar med keratoseborroisk sjukdom (Ghibaudo, 2010). Författaren rapporterar att den antimikrobiella och svampdödande aktiviteten hos detta schampo, baserat på cytologi utförd före och efter studien, var mycket hög och detta beror troligen på den synergistiska effekten av svavel- och salicylsyran samt klorhexidindiglukonatet. Klorhexidindiglukonat har ett brett spektrum av antibakteriell aktivitet (Lloyd, 1999) och har visat sig ha överlägsen antibakteriell aktivitet jämfört med bensoylperoxid och etyllaktat. Det är inte irriterande, inte giftigt och har en residualeffekt på huden. Dessutom rapporterar författaren att schampot inte var irriterande, troligen på grund av innehåll av zinkglukonat och lanolin, som har antiinflammatoriska, lugnande och mjukgörande egenskaper (Dreno 2001).

I denna studie påverkades förutom de cytologiska (t.ex. bakterier, jäst) parametrarna också de kliniska (t.ex. erytem, ​​klåda) positivt inom 2-4 veckor med schampoterapi (Ghibaudo, 2010). Dessutom visar (opublicerade) studier också att samma ingredienser i schampot har utmärkt in vitro-aktivitet mot Malassezia spp. och Staphylococcus spp.




Frekvensen av schampobehandlingen beror på graden av lesionerna. Normalt utförs det var 2-3 dag i början och sedan ökas intervallet mellan dem, med tanke på att det kan ta flera veckor/månader för huden att normaliseras medan den bakomliggande orsaken identifieras/kontrolleras. En kontakttid på 5-15 minuter rekommenderas beroende på vilket schampo som används.




Det är inte ovanligt att hundar med seborré behandlas genom att växla mellan schampon med en antiseborroisk och en antibakteriell/antijästeffekt och med systemiska antibiotika. Det är viktigt att noggrant utvärdera dessa patienter eftersom många av dem inte behöver systemisk terapi för att behandla överväxt av bakterier/jästsvampar utan ett antiseptiskt schampo kan räcka. Förutsatt att ägarna är villiga att schamponera sin hund, har en lämplig plats att göra det på, att patienten samarbetar och att bara ett schampo behöver användas kan öka chansen att djurägaren följer ordinationen och minska bruket av antibiotika, vilket minskar risken för bakterieresistens.



Referenser

• Davies M, Marks R. – Studies on the effect of salicylic acid on normal skin.
  Br J Dermatol. 1976; 95 (2): 187-92.
• Dreno B. Multicenter randomized comparative double-blind controlled clinical trial of the safety and efficacy of zinc gluconate versus minocycline hydrochloride in the treatment of inflammatory acne vulgaris. Dermatology. 2001; 203: 135-40
• Ghibaudo G. Efficacy and tolerability of Zincoseb shampoo against canine keratoseborrhoeic disorders (clinical study of 20 cases). ESVD-ECVD Precongress day 2010; 33-6.
• Halliwell REW. Rational use of shampoos in veterinary dermatology. JSAP 1991; 32: 401-7.
• Huber C, Christophers E. Keratolytic” effect of salicylic acid. Arch Dermatol Res. 1977; 257: 293-7. Lloyd DH, Lamport AI. Activity of chlorhexidine shampoos in vitro against Staphylococcus intermedius, Pseudomonas aeruginosa and Malassezia pachydermatis. Vet Rec. 1999; 144: 536-7. Roberts DL, Marshall R, Marks R. Detection of the action of salicylic acid on the normal stratum corneum. Br
• J Dermatol. 1980; 103(2): 191-6.